Canary whirl, 2023

I was walking on a street in town with some relatives, we were on our way to the grocery store. It was in the 1980s, I walked just behind them and we passed a park and a kiosk. Suddenly the world dissolved and there was no longer any difference between my body and everything else. Instead there was an infinite amount of extremely small vibrating threads moving in all directions around each other with incomprehensibly high speed. There were no fixed points anywhere, my consciousness was also woven into the movement, a part of it.
Later solid looking relatives showed up again, kiosks, trees and streets of asfalt. My grandmothers canary sat over my right shoulder a hundred meters back five floors up in its cage in the kitchen.

I stood in front of the wall so close that I could feel my breath turning towards the surface, closed my eyes and concentrated on creating space between the particles. I knew my solid shape was just a cover, a small part of the truth, and assumed the same could apply to the plaster board in front of me. The world was magical and full of possibilities but sometimes also claustrophobic, some materials seemed more compact and impervious than others. Laminated cupboard doors and small white hurts stared back at me, blankly or semi-matte.

-

Jag gick på en gata i stan med några släktingar, vi var på väg till mataffären. Det var på 80-talet, jag gick snett bakom dem och vi passerade en park och en kiosk. Plötsligt löstes världen upp och det fanns inte längre någon skillnad mellan min kropp och annat. Istället fanns en oändlig mängd extremt små vibrerande trådar som rörde sig i alla riktningar runt varandra med en ofattbart hög hastighet. Det fanns inga fasta punkter någonstans, mitt medvetande var också invävt i rörelsen, del av den. Senare dök till synes solida släktingar upp igen, kiosker, träd och vägar av asfalt. Mormors kanariefågel satt över höger axel hundra meter bakåt, fem våningar upp i sin bur i köket.

Jag ställde mig framför väggen så nära att jag kände andedräkten vända mot ytan, blundade och koncentrerade mig på att skapa mellanrum mellan partiklarna. Jag hade fattat att min fasta form bara var en täckmantel, en liten del av sanningen, och antog att detsamma kunde gälla gipsskivan framför mig. Världen var magisk och full av möjligheter men ibland också klaustrofobisk, vissa material verkade mer kompakt ogenomträngliga än andra. Laminerade skåpluckor och små vita hurtsar stirrade blankt eller halvmatt tillbaka på mig.

Kanariesnurra, 2023

Ceramics, wood, bone, laminated board, papier maché, fossiles, confetti etc

Hanging from ceiling, connected to motor slowly turning it around