Gold for my friend, 2020
Film loop, 5 minutes
Aqarelle paintings
"A friend of mine died last year. In one photo from 2008 he´s sitting on a chair in the studio we shared, I have painted that photo in aquarelle. Dressed up like him I’ve been sitting in the sofa in the studio I now rent, and I have painted several pictures of the sofa as well. The colours floated out and it looks like a shining light on the wall above the sofa or as if the wall is about to dissolve, then it looks like an explosion."
Jag var i fjällen 2019 när jag fick veta att en vän hade dött. Han var en sjökapten som rest över de sju haven. Han tyckte om mina klänningar när jag hade någon på mig, han hade också klänningar. Ibland glömde han med flit kvar ett hårspänne eller ett par glittrande rosa converse när det var dags att gå till sjöss igen, han var en aktad och respekterad kapten, ingen i besättningen vågade kommentera det.
Vi hyrde ateljé ihop ett tag, han skulle måla istället för att dricka på sina lediga veckor, han hade gått på konstfack när han var ung. Där hade han målat expressionistiskt, det var en stark energi i bilderna som jag tyckte om. I ateljén satt han vid vårt skrivbord och åt praliner med likör i, bland prassliga godispapper köpte och sålde han aktier över nätet, ibland försökte han förklara för mig hur det fungerade. Det var under finanskrisen 2008, folk förlorade sina besparingar. Men han visste saker, han förlorade ingenting. Han var finsk arbetarklass. Han sa Jenny, det enda som är värt något i slutändan är guld. Han sa om han hade varit 25 år yngre skulle det varit vi. Han klottrade snuskiga förslag till mig på skrivbordet när han var full, men det var med blyerts. Han berättade intressanta saker om chi-kraften som jag har glömt, var väderbiten och blev arg om någon ville mig illa. Han var en riktigt fin människa tycker jag.
Jag var i fjällen på konstnärsresidens när beskedet kom. Jag fick svårt att koncentrera mig och började måla fjäll-akvarell, sen målade jag av ett gammalt foto av honom och sen soffan i ateljén. Färgerna flöt ut och det såg ut som ett ljussken på väggen ovanför soffan eller som om väggen är på väg att lösas upp.
En dag gick jag upp i bergen för att göra mig av med ett rådjurshjärta som hade legat länge i min frys, jag hade gjutit av hjärtat i ett konstprojekt. Jag tänkte att konst är inget projekt. Det var i projektbidragsansökningarnas tid, det var höst. I anvisningarna står skrivet att projektet bör vara avgränsat i tid, ha en början och ett slut.
Jag skrev:
3 september 2019. Idag på väg upp på berget tog jag paus, satt på en sten en stund och jag var en man, han var lite lik mig men mycket olik, han hade annat sätt, andra tankar och annan kropp. Han kändes trygg, lite yngre än mig, stabilare i sitt psyke.
Sen uppe på berget var jag mig själv, som jag brukar kännas igen. I morse bestämde jag att ”jag ska gå upp på berget som en vanlig konstnär”, inte titta efter spår och tecken eller hamna i någon krånglig febrig stämning.
Jag fick ändå tips om att följa det röda glittret på marken för att hitta rätt plats att lämna rådjurshjärtat. När det var gjort gick jag runt lite för det verkade som om det skulle hända något mer. Det var vackert och storartat allt omkring. Sen frös jag och ville gå ner men solen slogs på precis när jag vänt ryggen till så stannade. Jag satt på marken och plötsligt byttes mitt fokus från de fasta formerna och jag uppfattade bara rörelse istället, lingonris, gräs och buskar som riste i vinden, hela dalen vibrerade på ytan, vibrationerna spred sig genom rotsystemen ner i marken. Jag filmade en stund ett grässtrå som fladdrar precis framför kameran, bakom ser fjällen stilla ut, på filmen har de på något vis samma värde, det tunna grässtrået och de enorma bergen. När jag gick ner tillslut var jag upplöst, halvt jag, halvt vibrerande växter, lite vatten och sten
Link to