Comment, test one

We were doing physical exercises. The first day they said that the work was exciting. One said I was a good leader. The second day one said that I could be a bit harder as a leader, and give them more orders about what to do. I said I thought it was OK as it was. After that we were warming up, we did an exercise where we were supposed to laugh. One participant thought it was hard to try to press out laughter in that way. I felt uneasy to ask someone to laugh when the person did not want to laugh. And then suddenly I found the whole project stupid and impossible and I said ”let´s skip this whole shit”, and ended the exercise.

They thought I was angry because one of them could not do the laughing correctly. I was angry but not because of that, and they were standing beside me waiting for me to say what to do next. I had to say something. I remembered one of them had told me that morning I could be more dominant, I should not lose control. So I told them we were going to laugh anyway, and they did what I told them to, even though they didn´t want to. We were trying to laugh for a long long time. It was extremely unpleasant. After that they were angry with me. One of them said I had behaved really bad as a leader. I felt a very strong feeling of guilt. Once I heard in a natural science program on the radio, that the ability to feel guilt was developed to keep the alfa males in control. I tried to explain that it was all a misunderstanding, that I didn´t get angry with them because they were not laughing when I ordered it, that I had just been doubting myself, my position and my ideas. I got into panic and that resulted in my uncontrolled outburst. What I said did not seem to make any difference, and why should it, actually? Later that the evening we were documenting the test, in bikinis, doing everything the way I had decided we should do it.



Links to

Models of how we are living together, 2012

Through the wall 2013


Sydsvenskan 22 aug 2020

Carolina Söderholm guidar till galleriernas bästa utställningar

Jenny Berg handskas med sorg och stjärnstoft på Galleri Molekyl. Till en början ser verken mest ut som delar av en byggarbetsplats. Väggar har sågats isär och blottas i sina skikt: tapet, gipsskiva, isolering, fuktspärr och träreglar. Om man tittar nära på dessa hängande fragment samlas broderade pärlor i svärmar här och var. Några tränger igenom materialet och lämnar efter sig lysande trådar som binder samman lagren. I en serie akvareller bearbetar Berg förlusten av vännen, den tidigare sjökaptenen och ateljekamraten som dog i fjol. Till skillnad från förlagans fotografi av honom löser färgen upp hans konturer i en mjuk explosion av ljus.


Jag tänker att det är dessa ljuspartiklar som i pärlornas form skimrar i väggen, likt spår av närvaro och minnen. På en tecknad karta markeras stjärnhimlen, som använts av sjöfarare för att navigera genom natten. Tröst, antyds det i ett videoverk, kan sökas i vetskapen om att i mörkret på andra sidan väggen väntar stjärnorna - och att vi till viss del är gjorda av samma stoft. Verkens olika tilltal och ingångar kräver tid att foga ihop. Men när helheten blir synlig är det tydligt hur alla delar faller på plats.





Recension, Sydsvenskan 12 december 2016 Av Carolina Söderholm

Jakten efter ett hjärta

Jenny Berg Galleri 21

Jenny Berg är på jakt efter ett gott hjärta. Hon går till slaktaren, jägaren och mördaren. Men ingen har ett gott hjärta åt henne. Hennes textila "It's a heartache" liknar en medeltida handskrift eller gobeläng som riggats upp i galleriet. Med snirkliga stygn går sökandet vidare mellan bårder och ornament. Hon vill förena flera hjärtan i ett enda blodomlopp, och behöver ett hjärta att gjuta av. Med hjälp av sina vänner hittar hon slutligen ett rådjur som rivits till döds av räven i den nyfallna snön.


Det är ett verk som med sina kapitel och omtagningar bär sagans drag, medan det konstnärliga arbetet påminner om en schamanistisk ritual. Mytiska karaktärer och bibliska vändningar blandas med purpurrött siden och fotografiska snapshots, när Berg fortsätter sitt blodiga värv. Allt i strävan att koppla samman många hjärtan i ett pulserande flöde.

Lyckas hon blir varje hjärta en oundgänglig del av ett större kretslopp.


På Galleri 21 både infriar hon förväntningarna och väcker nya. Det är en säreget bra utställning som inte följer några givna spår.


I väntan på att dessa hjärtan i en obestämd framtid ska gjutas och börja pumpa i takt räcker de delikata och vildvuxna broderierna långt. Det vackra och råa tecknas sida vid sida, medan berättelsen förgrenar sig. För hon letar också efter goda rötter. I "Utsnitt" stretar de mot taket, när hon i två tunga installationer tycks vända golvet upp och ner, med dess skikt av jord, grus, isolering, betong och trä. Här kommer rottrådarna upp i ljuset, de som annars växer djupt ner i mörkret.

Liksom rottrådarna spretar hennes verk åt skilda håll. Fast alla präglas av det drastiska eller oväntade när hon söker efter den sista gränsen eller minsta gemensamma nämnaren. Där är marken under fötterna och hjärtat som slår.

En knappt synlig imma fuktar plexiglaset framför gränspolisen. Vit och orörlig väntar han i det innersta rummet, kusligt naturtrogen. Enbart genom sin närvaro ger "Breathing on the border" en skarp, politisk laddning åt utställningen. Den avgjutne gränspolisen är individ och system i ett, på en gång representant för makten och maktlöst fångad i ett skal av stelnad materia, direktiv och lagar. Men Jenny Berg släcker inte hoppet helt. Inuti honom finns fortfarande något eller någon som andas.





26 feb 2016

Jenny Berg ställer ut i Örnsköldsviks konsthall.

Gränsens position – Bror Marklund-stipendiat utforskar gränsland och makt i en ny utställning

Text: Katarina Östholm

Hon belönades med Bror Marklund-stipendiet för två år sedan. Nu visar Jenny Berg sin konst på Örnsköldsviks konsthall – och det gäller att gnugga geniknölarna.


Insmickrande, publikfriande, behaglig och lätt att ta till sig. Det är några saker som man absolut inte kan påstå om Jenny Bergs installationer som visas i konsthallen med vernissage lördagen den 27 februari.

Tvärtom är det bångstyriga konstruktioner som vänder avigsidan utåt, en bråkig blandning av Technichus science center och en byggarbetsplats där objekt med stark konstnärlig integritet och finstilta budskap utmanar betraktarens sinnen.

För den som inte kastar mer än en ytlig och ganska ointresserad blick kan utställningen framstå som ett obegripligt sammelsurium av mer eller mindre slumpmässigt utplacerat material – några plastbackar, en svävande ram med upphängda änglar, några vaxfigurer sammanfogade med kablar, brandsläckare och ett glasakvarium med köttätande växter.

Men den som blir det minsta nyfiken och går ett extra varv börjar upptäcka saker. Som att de upphängda änglarna med blixtrande kön har djurtassar, har ett manligt och ett kvinnligt bröst, håller för ögon och mun och öron för att inte se, inte prata, inte höra. Änglarna har krossat ett gipstak som ligger i bitar pе golvet; resterna hänger fortfarande kvar i konstruktionen de nu rör sig genom.

I en rörelse långsammare än vad ögat förmеr uppfatta sänker de sig mot golvet; motvikten i upphängningskonstruktionen är en påse med is som droppar smältvatten och blir lättare och lättare. På golvet ligger en annan ängel i ett hörn, med armstumparna höjda till försvar eller kanske i en jublande segergest; rävhövdad vrålar den ut sitt tysta rovdjursskrik

Var slutar människan, var börjar djuret?

Gränser och avgränsningar är ett av de nav som Jenny Berg gärna rör sig kring. Det är ett tema som går att variera nästan i det oändliga; den lilla sammankomsten av gula vaxgestalter som kopplats samman med varandra för att lära sig fladdermössens språk, de båda kamouflageklädda gränsvakterna som står ansikte mot ansikte och andas vattenånga på varandra; de är kopplade till en blåsbälg och en vattenbalja där ultraljud bryter sönder vattnet till ånga.

– Jag är intresserad av maktrelationer mellan människa och människa, människa och natur, människa och föremål, säger Jenny Berg.

Mellan människorna finns en gräns som tänjs, bevakas, byggs hög och stark eller görs mjuk och genomskinlig. Mellan naturen och människan finns en gräns som kamouflaget vill upphäva, en gräns som gör det sista steget ut i vildmarken svårt att ta. Mellan människan och djuren finns en gräns som består av förmågan till självreflektion och abstraktion, kanske också en vilja att vara förmer. Mellan luft och vatten finns en gräns där dimmans fina droppar svävar viktlösa.

I den här världen är inget uppenbart, inget självklart; allt är under uppbrott och förändring, verklighetens beståndsdelar bryts sönder, välts omkull.

En av de största installationerna är två husgrunder i genomskärning – golvyta, trossbotten, markisolering, dränering, jord – två prydligt skurna block av mänsklig arkeologi som vänts 180 grader sе golv möter golv och de blottlagda rötterna pekar rakt upp som spretiga buskar. Även där en gräns – vad är trädet, vad är roten? är underjorden ovan jord överjordisk?

Jenny Berg är utbildad på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam och bor och arbetar i Malmö sedan 2011. I programbladet återfinns följande beskrivning:

"Hon jobbar med installationer, modeller, handlingar, dokumentation och text. Modeller används ofta för att försöka omfatta det svåromfattade, utopiska situationer och nya världar byggs upp och leder vidare till praktiska försök som hon genomför själv eller ihop med andra..."

Utställningen pågår i tio veckor.


Katarina Östholm

0620-257 90

katarina.ostholm@mittmedia.se





Konsttidningen Volym, text Mats Caldeborg 2016 0407

Bror Marklund stipendiat 2014. Örnsköldsviks museum & konsthall.

Att komma in i Jenny Bergs utställning på Örnsköldsviks museum är som att falla ned i kaninhålet. Här pågår olika saker, undersökningar, dokumentationer, någon sorts forskning?

Det man omedelbart ser är två utsnitt av husgrunder i genomskärning i skala 1:1. Alltså verkligheten. Men här är den lagd upp och ned. Således möter museets golv objektets golv, sedan följer isolering, betongplatta, markisolering, dräneringsgrus och jord med alla rötter som sticker upp och pekar och viftar i luften.

I programbladets verkförteckning är skalan ofta utsatt, men bara i husgrunderna är det full skala. Konstnären säger att det är viktigt att vi förstår att åskådningsmaterialet relaterar till ”verkligheten”. Att det i det färdiga är verkligheten som gäller. Det är förstås en provokation för i J. Bergs värld opereras saker bort och får plats i andra sammanhang, saker förvandlas, myten lurar i kulissen, identitet är heller ingenting att ty sig till, vi är som sagt i kaninhålet.

Innan vi studerar laboratoriebänken till höger måste vi närma oss änglarna i utställningsrummets högdel. Det är inte lätt att beskriva, Men i luften hänger regelverket av ett innertak, med resterna av de gipsskivor som ligger i högar på golvet. Taket har störtat in och det är helt klart änglarnas fel, de är störtade änglar. Dom är kantstötta, någon saknar ben, det är oklart vilket kön dom har, eller kanske alldeles ovidkommande. I ett hörn står en fjärde ängel lite vid sidan av, den har ett rävansikte och sådana änglar står säkert lite vid sidan av. Men änglarna har underbart vackra vingar, vita fågelfjädrar och ett fosforiserande grönt som återkommer.


Änglarna svävar, de är nämligen upphängda på en balansvågsprincip, där droppåsar med is på den ena sidan tynger ned och på den andra lyfter upp änglarna. Alltefter isen sedan smälter och droppar ned i för ändamålet utställda plastbackar, faller alltså änglarna omärkligt långsamt mot golvet. Som om inte detta vore nog ser jag att änglarna är framställda som en variant på temat ”ser inte, hör inte, talar inte”. Det är en existentiell katastrof och förfärligt, men dom har som sagt underbart vackra vingar.

Det står också en brandsläckare i anslutning till det instörtade rummet, det kan mycket väl komma eld ur den eller aska, jag tror att vi får bestämma själva. 

Hos J. Berg finns förstås ingen modernism kvar eller ens postmodernism, det har med allvar och humör att göra, hur hon ser på sig själv och världen. Är jag i ett laboratorium eller i en pysselhörna?

Dom där ismerna lämnade i alla fall kvar en hel del saker att leka med. J. Berg kan vara mycket anspråksfull kring något mycket bagatellartat. Hon kan påstå saker med en auktoritet som gör att vi tror på henne. Det är konstens outgrundlighet. Vad det är som åstadkommer detta är omöjligt att sätta fingret på, någon sorts konstnärlig begåvning som sitter i förhållningssättet snarare än i skickligheten.

J. Berg talar själv om att hennes arbeten handlar om maktrelationer. Det kan så vara men hon är mer generös än så. Det här är bättre än politik. Nu är vi i laboratoriet, här utförs experiment och undersökningar och det finns allvar och humor så att det räcker till alla.

”Föreningen” är små människor av vax i skala 1:14. Dom sitter i ring uppkopplade till en hörslinga som sänder ut fladdermössens ljud från en kamouflerad apparat. ”Föreningen” är alltså en studiecirkel, dom är satta att lära sig fladdermössens språk. Högtalare är inmonterade i deras huvuden. Det finns en detektor också som ligger som en lägereld och tydligen ska lysa på något sätt som har med inlärningen att göra.

Det vax som togs bort när högtalarna opererades in smälts ned under en infraröd lampa vid nästa station på laboratoriebänken. Sedan följer en apparat som är under arbete och beskrivs som en skiss. Kanske dialys av kycklinghjärtan. Och sedan kommer det mer.

J. Berg får mig att koppla på alla möjliga nivåer av uttydning, högt och lågt och vad är det egentligen och tänkandet och seendet och form och innehåll. Är det en berättelse inifrån eller utifrån? Eller spelar det någon roll. Inte ens begreppet kvalitet, som är så viktigt inom konsten, verkar riktigt användbart.





Thomas Millroth, Sydsvenskan, Fredag 28 mars 2014

Om utställningen “Attacksimulator, redovisning, information”, Skånes Konstförening, Malmö

“ (…) I Jenny Bergs installation är glappet ett slukhål. Och hon vill det. Naturen är farlig, besvärlig, en överväldigande kontrast till vår urbana livsstil. Hon redovisar några projekt där kvinnor i högklackat försöker samarbeta i något som mest liknar fejkad camping. Resultatet är obetalbara kommentarer till dagens självförverkligande livsstilsprojekt, där till exempel allt fler storstadsbor tar jägarexamen.                    

Självförverkligande eller naturlängtan? Berg ställer den drastiska frågan med en isbjörn beredd på attack. Den hugade kan lägga sig ner och känna hur det är att bli anfallen.         Berg går via naturen för att formulera en svidande kulturkritik.             

Naturen i konsten blir nog aldrig som förr.”